För en vecka sen satt jag på planet hem från Madrid. Det har verkligen tagit en vecka att landa här hemma. Tänker ff på caminon, både den avklarade biten, men även när jag ska kunna gå fortsättningen.. Förbannar knät som inte vill bli bra, kan inte ens gå ut och gå här hemma just nu. Har i alla fall fått tid hos en sjukgymnast nästa vecka och hoppas på bra tips och råd som leder till snar bättring.
Men det där med camino-blues stämmer verkligen. Man dumpas i sin gamla vardag och kan inte på något sätt vara förberedd på det. Alla pilgrimer, enkelheten, den dagliga planeringen, vandringen, naturen; allt är bara borta helt plötsligt. Man saknar alltihop, samtidigt som det är oerhört skönt med tillgång till dusch, mat, eget space.
Men nu är det fullt fokus på att knät ska bli bra så jag kan ge mej ut på vandring här hemma i alla fall, hade ju kommit på en bra modell med att gå någonstans på lördagen, sova nånstans på hotell och sen gå hem på söndagen. Får planera in lite sånt, bara knät blir bra. Och då ska jag inte gå några tvåmils-sträckor, som jag gjorde i våras, siktar inte på såna dagsetapper i framtiden, det är inte min grej. Max 15 tänker jag är lagom för mej.
Well. Livet utanför caminon pockar på uppmärksamhet.