Idag känner jag mej lite moloken (bra ord!). Var så skönt igår med vila och yoga och sömn i eget rum. Vandrade iväg tidigt imorse och tänkte att det nu inte kan bli bättre.

Första lilla uppförsbacken höll jag på att dö för att jag har så svårt att andas. Det piper och rosslar. Inte vet jag om det är nån post-covid-grej eller vad det är, men det är jäkligt jobbigt. Klarar inte en enda uppförsbacke utan vila, och det borde jag ju göra efter en veckas vandrande.

Well. Jag kom på att jag måste försöka öka min steglängd lite för att få lite mer flow, sagt och gjort. Nytt mantra i huvudet och lååånga steg. Skitbra! Men i slutet av min väldigt korta sträcka idag så fick jag så vansinnigt ont i ena knät. Måste uppsöka ett apotek imorgon och se om de har nåt som jag stötta upp med. Idag är ju inget öppet, eftersom det är söndag. Har tagit ett par Alvedon, får se om det hjälper. Hur som helst så går det verkligen i snigelfart nu. Känner mej så deppig när ALLA susar förbi mej med ett glatt ”Buen camino”.

Men! Jag måste inse mina begränsningar! Jag måste acceptera mej själv och min kropp! Jag får inte jämföra mej med andra.

Och! De sträckor och antal steg jag gått nu är ju för fasen helt amazing om man tänker på vilken stillasittande soffpotatis jag är i vanliga fall. Försöker i alla fall intala mej själv det, även om det inte går så bra.

Det blir i alla fall inga 25 kilometer imorgon, får dela den sträckan på två dagar.

Det finns nog en lärdom i allt det här för mej, som snart kommer att uppenbara sej 🤷🏻‍♀️😊 Hoppas det i alla fall. Men ändå. Moloken.

Incheckad, alla kläder ligger i tvättmaskinen, apoteket är inspanat, restaurang vald till ikväll, boende bokat till imorgon. Ska bara boka skjuts till ryggan också. Läget är som det är. Ska ta en siesta i värmen. Laters!

Bilder på insta: annakolis